Från damm, till blä för modebloggar
Idag har jag gett min taklampa en välbehövlig avdammning!
sen att jag klev upp 4.45 imorse är en helt annan historia, den hör någorlunda ihop med historien om att jag inte har någon lust att blogga över huvud taget! Lusten är bara borta och när jag väl sätter mig har jag inget vettigt att skriva alls. Hur gör alla storbloggare? Varifrån kommer inspirationen och orken? Det är så illa för mig med min idé-blogg-torka att jag på jobbet när jag packar upp varor och grejar försöker formulera på förhand saker att skriva. "aah, det där kan vara en kul grej att skriva om i bloggen" Sen när jag sitter vid datorn är allt som bortblåst (utom just det här, för det är klart att jag formulerade det här på förhand i när jag ställde in juicer i hyllan runt 6-7 snåret imorse.) Nåväl.
Vissa människor bara har det som krävs för att fånga läsare, dom som lyckas få vardagliga ting att bli roliga för andra att läsa om. (OBS, vardagliga ting. Jag läser inte modebloggar och liknande! kenza och blondinbella, här har ni en som bojkottar era bloggar! som om det skulle göra någon skillnad för dom om jag läser eller inte... )
Sen kommer ju den intressanta frågan. För VEM bloggar man? Många gör det för sin egen skull, och andra gör det uppenbarligen mer för andra än för sig själv. Jag menar, jag skulle aldrig rita av min "dagens outfit" i min egen dagbok, inte heller ta en bild och klistra in... det skiter väl jag i om 15 år. Vill jag veta vad jag hade på mig så finns det massa andra bilder från otaliga sammanhang där jag kan få en fingervisning om vilka kläder som prydde min kropp under min ungdoms glada dagar. Nä, dagens outfit, ett fenomen jag aldrig förstått mig på... Jag tar på mig det jag vill ha på mig, utan att kopiera och härma.. något som modevärlden kallar "inspiration"... vilket missbruk av det ordet... suck.
Självklart vill även jag ha snygga kläder och lockas av reklam och snärtiga GinaTricot-, Veromoda- och H&M- Modeller för att nämna några, men jag låter inte mitt liv kretsa kring att se "inne" ut. Vilket liv det måste vara... ständigt vara på alerten, mascaran, håret, naglarna, matchar klänningen mina örhängen osv osv, Många tar det till sådana extremer. Men det är klart... alla får ha sina intressen.
Jeeses vilket nego-inlägg det här blev helt plötsligt, men som PP skulle ha sagt: Man får vara negativ ibland. Dessutom vet jag att jag inte skrivit en bra argumenterande text i den här frågan, mycket är outsagt och går att omtolka osv, men jag orkar inte göra det förståeligt för alla och jag orkar inte försvara mina åsikter. Jag har sådana jag också, och i min blogg berhöver jag inte förklara mig mer än så att jag förstår.
Ikväll är fortfarande ett oskrivet blad, det kan bli allt från "röj röj" till "ensam, lugt, se på tv och lägga sig kl 22"- kväll.
sen att jag klev upp 4.45 imorse är en helt annan historia, den hör någorlunda ihop med historien om att jag inte har någon lust att blogga över huvud taget! Lusten är bara borta och när jag väl sätter mig har jag inget vettigt att skriva alls. Hur gör alla storbloggare? Varifrån kommer inspirationen och orken? Det är så illa för mig med min idé-blogg-torka att jag på jobbet när jag packar upp varor och grejar försöker formulera på förhand saker att skriva. "aah, det där kan vara en kul grej att skriva om i bloggen" Sen när jag sitter vid datorn är allt som bortblåst (utom just det här, för det är klart att jag formulerade det här på förhand i när jag ställde in juicer i hyllan runt 6-7 snåret imorse.) Nåväl.
Vissa människor bara har det som krävs för att fånga läsare, dom som lyckas få vardagliga ting att bli roliga för andra att läsa om. (OBS, vardagliga ting. Jag läser inte modebloggar och liknande! kenza och blondinbella, här har ni en som bojkottar era bloggar! som om det skulle göra någon skillnad för dom om jag läser eller inte... )
Sen kommer ju den intressanta frågan. För VEM bloggar man? Många gör det för sin egen skull, och andra gör det uppenbarligen mer för andra än för sig själv. Jag menar, jag skulle aldrig rita av min "dagens outfit" i min egen dagbok, inte heller ta en bild och klistra in... det skiter väl jag i om 15 år. Vill jag veta vad jag hade på mig så finns det massa andra bilder från otaliga sammanhang där jag kan få en fingervisning om vilka kläder som prydde min kropp under min ungdoms glada dagar. Nä, dagens outfit, ett fenomen jag aldrig förstått mig på... Jag tar på mig det jag vill ha på mig, utan att kopiera och härma.. något som modevärlden kallar "inspiration"... vilket missbruk av det ordet... suck.
Självklart vill även jag ha snygga kläder och lockas av reklam och snärtiga GinaTricot-, Veromoda- och H&M- Modeller för att nämna några, men jag låter inte mitt liv kretsa kring att se "inne" ut. Vilket liv det måste vara... ständigt vara på alerten, mascaran, håret, naglarna, matchar klänningen mina örhängen osv osv, Många tar det till sådana extremer. Men det är klart... alla får ha sina intressen.
Jeeses vilket nego-inlägg det här blev helt plötsligt, men som PP skulle ha sagt: Man får vara negativ ibland. Dessutom vet jag att jag inte skrivit en bra argumenterande text i den här frågan, mycket är outsagt och går att omtolka osv, men jag orkar inte göra det förståeligt för alla och jag orkar inte försvara mina åsikter. Jag har sådana jag också, och i min blogg berhöver jag inte förklara mig mer än så att jag förstår.
Ikväll är fortfarande ett oskrivet blad, det kan bli allt från "röj röj" till "ensam, lugt, se på tv och lägga sig kl 22"- kväll.
