Om två dygn är det klart
Idag fotograferades jag för att ha en bild att lämna in på polisrekryteringen. Ser ut som skräp på bilden men det är inte mitt fel. Tänk er att på två minuter sudda ut skuggor i bakgrunden i typ PAINT! Mhm, jag är rätt så... Pixlig i kanterna om man säger så. Det naturliga med hår som ligger snyggt ruffsigt runt huvudet, tjoff, suddat med paint. Samt extremglansig i ansiktet trots puder. Normalt bryr jag mig inte om sådant men vill gärna se okej ut på bilden som ska representera mig i rekryteringsprocessen. Okej är väl iofs rätt ord för den bilden. Bilden visar mig och så såg jag ut när bilden togs (minus pixliga konturer). Det blir nog bra det. Jag har svårt att tro att bilden påverkar mina möjligheter att komma in på utbildningen varken positivt eller negativt. Nu lämnar jag det.
Alltså, imorgon eftermiddag glider jag iväg. Har kontrollerat att bokningen på vandrarhemmet ligger kvar. Väntar på mina bokade sms-biljetter för resan som kommer om några timmar, hoppas jag! Ligger i soffan och gör ingenting alls nu. Har inte än bestämt om jag ska bege mig ut och springa inför detta, att ta två km under 10 min, bara för att göra det. Men med handen på hjärtat är jag inte särskilt nervös för löpningen, utan för hinderbanan. Den går ju liksom inte att träna på särskilt enkelt. Tänk om jag är för stel eller gör illa mig eller vad som helst!
Förra gången var jag så sjuuuuukt nervös över löpningen att det tog över allt annat. Nu är jag lugnare men orolig att jag är för lugn, så blir nervös över det och blir alltså... Nervös. Ja, som en konstig ond cirkel som inte egentligen borde skapats. Faktumet att jag vet att jag BORDE klara det utan större problem, men att tron på mig själv slås ner av TÄNK OM DET ÄNDÅ GÅR ÅT SKOGEN PGA NÅGON VARIABEL DU INTE TÄNKT PÅ...DET KAN HÄNDA! VAD SÄGER DU DÅ? VAVAVAVAVA!?!? Det är dagens lyxproblem.
