Lina

Redan innan klockan hann bli 06.00 i morse hade jag gjort det. Plockat upp en liftare. När jag var ensam i bilen.

Det är inte så konstigt som det låter för så som situationen var hade jag inte hjärta att köra förbi, och med facit i hand hade jag ångrat mig om jag inte gjort det.

Så här var det. Jag kom körande upp på södra infartsleden, ingen trafik så långt ögat når. (Södra infartsleden är en dubbelfilig 70 väg som snabbt och lätt slussar över bilister från stan och ut på motorvägen och tvärt om) Ingen trafik nej, men en yngling...i T-shirt! Som alltså gick sådär kurande som man gör när man varit ute länge i kortärmat fast man egentligen skulle behövt en varm jacka. När han hörde att jag kom (han vände sig inte om, jag uppfattade honom som rätt så uppgiven) slängde han ut armen med tummen uppvänd. Ofta betyder det tecknet "kan jag få åka med" men jag tolkade hans tumme som "hjälp".
Jag, som inte hade långt kvar till min destination bromsade in och såg på hans mycket förvånade ansikte. Det visade sig att han fått ett par för många igår och spenderat natten hos polisen. Han hade ingen mobil, så när polisen på morgonen sa "ta bussen hem" och han sedan upptäckt att det såklart inte alls gick bussar den här tiden så fanns inte så mycket annat att göra än att börja gå. Hans slutdestination var ett samhälle några mil (5) utanför city. För långt för mig att köra. Jag erbjöd honom att låna min mobil och det tackade han i te nej till. Han fick tag på sin mamma som skulle hämta upp honom på avsedd plats dit jag såg till att han kom.

Det blir minst sagt en kväll (och morgon) han sent kommer glömma! Inte jag heller för den delen! :)
Hoppas hans mamma är snabb så han får komma inomhus och värma sig, han såg riktigt frusen ut. Hoppas även att han tänker sig för nästa gång han knäpper en stor stark ;)

Jag är glad att jag kunde hjälpa någon i nöd. Det är trots allt det jag vill ägna mig åt i framtiden.

Hur konstigt det än må låta är jag riktigt nöjd över min midsommar.

När andra sippade rosé, hoppade runt stången och hängav sig (läs hade lite ångest) åt diverse 5-10-kamper, ägnade jag dagen åt mig!

Sanning med modifikation visserligen eftersom jag ägnade de första tolv timmarna (6-18) åt mitt kära jobb. Ändå, när klockan väl blev hemgång hade jag olika alternativ. Antingen stressa i mig lite käk, snabbduscha, kasta på mig smidsommarkläder, smink och kasta mig i bilen för att sluta upp med PP som befann sig hos en kompis kompisar. Väl där skulle det bli snabbpresentation, handskakning och 'hej hej, jag var inte bjuden men jag är flickvän till han där som känner han där och jag kan inte dricka för jag har bil och måste snart gå för jag ska upp och jobba kl 6 imorgon och jag är ledsen att jag är sen (fast jag inte var bjuden) har jobbat idag...'

JA NI HÖR JU

Det hade inte gått.
(Ok, tog kanske ut nederlaget och obekvämheten i förskott. Men ändå!)

Så. Jag gjorde som så att när jag kom hem tog jag ett litet mellnmål och sedan drog jag ut och sprang! Yeah, you heard me! :)
Jag hade suttit i princip still i 12 timmar så jag behövde det. Trots att jag har jättesvårt med motivationen när det kommer till att träna på kvällarna så gick det över förväntan bra. Hade ställt in mig på att ge mig ut rätt länge. Dessutom var vädret optimalt!

Jag trodde det skulle vara folktomt runt oset (naturreservat) kl 19 en midsommarafton, men där bedrog jag mig! Det var upptaget nästan vid varje bord, sällskap som bestämt sig för att fira ute i naturen. Det luktade gott av grillat, barn flög med drakar och jag blev påhejad! Riktigt härligt och jag sprang med ett leende på läpparna och kände verkligen att jag valt rätt riktning på kvällen!

Tänk att så lite kan göra så gott i själ och kropp!

Det enda minuset med kvällen var att jag upptäckte när jag skulle lägga mig att det sved i svanken. Jag har fått skavsår av vätskebältet! Haha, det måste ha hamnat lite snett för det har inte hänt förut ;)

Hoppas ni hade en minst lika fin midsommar som jag!

(Bild från mina första 12 timmar av midsommaraftonen)

Igår tog jag det första steget mot en eventuell synoperation!
Jag måste operera ögonen för att få söka till PHS och nu har jag faktiskt jobbat så pass bra att jag har ekonomi att göra det också! DYRT!
Herregud, jag väljer att göra det i Örebro hos en klinik jag känner förtroende för, närmare 30 000 vill de ha för båda ögonen. Hujedamig. (i sthlm kan man hitta operationer för ca 10 000/öga)
Efter semestern ska jag på en vanlig synkoll hos en som jobbar med operationer. Där görs en första bedömning om min syn har varit så pass stabil de senaste två åren att jag får göra operationen nu eller om jag bör vänta ett år. Är det ok så ska jag sedan på en "riktig" undersökning inför operationen och sedan bär det av om allt vill sig väl.
Till hösten så kommer jag plugga igen (samtidigt som jag jobbar) och om man är student så får man drygt 10% rabatt på operationen, så det är ett plus!

Jag hoppas verkligen jag är lämplig för operationen och att det går bra. Snacka om att jag skulle gå i atomer om något går fel och jag förlorar synen! Jag vill inte tänka på det. Punkt.
Jag trivs i glasögon och har egentligen aldrig känt ett behov av att slippa dom. "Tyvärr" är jag intresserad av ett yrke där synen är så viktig att det finns synkrav för att komma in på utbildningen, så vad gör man inte för sin framtid och sitt intresse.

Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag visualiserar hur jag ligger på rygg och stirrar in i en laserstråle!

Fick ett mail idag.

"Du är en av de sökande som antagits som volontär..."


Det ska bli riktigt jäkla roligt och intressant att få "vara med", att få utbildning och insyn i polisverksamheten. Att få verktyg att kunna hjälpa till på ett bra sätt där det behövs. Att kunna vara med och avstyra problem innan de uppstår samt att kunna finnas för att svara på frågor från allmänheten.

Jag ser ett värde i att kunna hjälpa andra, på olika sätt, att vara medmänniska. Ni känner ju till min strävan efter att bli polis, att möta människor som inte har den bästa bakgrunden eller de bästa förutsättningarna. Att möta människor som av olika anledningar hamnat i svåra situationer. Oavsett om de gäller en bilolycka eller någon nära som gått bort. Jag hjälper gärna.

Ibland funderar jag på varför. Finns det någon inneboende drift hos mig att vara hjälte?! Att jag ska vara den som ställer allt till rätta och räddar världen.

Nej. Absolut inte. Det finns inte människor som kan det. Däremot kan många tillsammans med stor
medmänsklighet, förståelse för andra och ett stort hjärta göra skillnad. Oavsett om de har en blå uniform eller inte.

Se människan bakom handlingen och förstå. Betydligt lättare sagt än gjort. Jag tror att andelen "onda" människor är försvinnande liten. Däremot finns det individer som av olika anledningar handlar på ett sådant sätt att andra drabbas negativt. Se människan, förstå orsaken till handlingen och utgå från den orsaken innan en stämpel sätts i pannan på personen.


Det här känns bra! Jag ska få större möjlighet att komma ut och mötas.

Jag är ett steg närmre målet!