Lina

Till skillnad från sist, stannade jag inte den här gången när jag såg en liftare. Var på väg i bilen hem från jobbet. Det hade börjat mörkna och regnet föll i små droppar. Såg en ensam figur promenera med en Ica-kasse i ena handen. Felet hon gjorde var att hon slängde ut liftartummen för sent. Jag hann inte fatta ett aktivt beslut innan jag passerat. När hjärnan sedan kom fram till att det nog vore sjysst att låta henne åka med en bit och slippa regnet, tja då var jag ju ännu längre bort och hjärnan började tänka att jag nog hade åkt för långt för att det skulle verka normalt att stanna. När den tanken var klar var jag ännu längre ifrån henne... Så tja, jag susade vidare. 

 

Och nu sitter jag här, med en gnutta dåligt samvete. 

Hoppas någon annan stannade och hjälpte henne hem.

 

Ang mina ömma ögon, troligtvis är det allergi. Fick en allergitablett av en kollega och efter ett par timmar kände jag en påtaglig förändring! Mindre huvudvärk och mer studs i kroppen, ska förbi Apoteket imorgon och be om egna piller tror jag. Jäkla natur! Har aldrig haft känningar tidigare men fick visst en overload av natur igår. 

 

Gick en promenad i regnet idag. Ute vid naturreservatet började mina ögon svida och klia. Nu är jag hemma trots att jag borde varit på jobbet fram till kl 6.00. Jag fick kasta in handsken kl 22 efter 6 timmars jobb. Fortfarande problem med ögonen, de gör ont när jag tittar mot ljus. Det gjorde det problematiskt på jobbet då jag använder mig av inte mindre än tre datorskärmar. Hu. Samt nu även vanlig tjyvighet, är varm fast kall osv. Har inte ätit sedan kl 15 men vill verkligen inte ha mat.

 

Så att. Godnatt!

Nu är jag redo för ett inlägg igen. Det har ju varit lite fattigt på den fronten sedan den intensiva perioden kring fystesterna. Nu är jag i den inledande fasen av två intensiva jobbveckor istället, så räkna med viss frånvaro.

 

På ena jobbet (behovsanställd) är det kaos pga att produktionen ökar men inte personalstyrkan. Kollegorna går snart på knäna så jag försöker ställa upp så mycket jag kan! Idag var jag där 8-16 för att sedan, utan att mellanlanda hemma, dra till andra jobbet (mitt deltidsjobb) för ett pass mellan kl 17-21. När jag satt och klämde en matlåda (ja herregud, att planera måltiderna är det värsta med att jobba intensivt!!) kom en av cheferna fram och frågade när mitt pass började, när jag skulle åka. Sedan frågade han om jag var kissnödig!? 

En mycket udda fråga från en chef. Så jag ställde motfrågan: Hurså? 

 

DROGTEST!

 

Tjoho, så är det att jobba inom min branch. Titt som tätt måste man kissa i en mugg innan man börjar jobba. Nåväl, det var väl på tiden. Blev anställd inom ena företaget 2010 och hamnade mellan stolarna så drogtestades aldrig inför anställningen, något alla ska göra, trots att jag påtalat denna miss. När jag sedan började på andra företaget slapp jag kissa i muggen med motiveringen att jag ju redan är anställd inom branschen och alltså borde vara grön. Har sett kollegor testas men själv har jag aldrig varit en av de slumpmässigt utvalda... Förrän nu då.

 

Hoppas allt är som det ska med kisset :) 

 

Hard work, work, sedan blir det midsommar i Fjällbacka! 

 

 

Så länge var jag utanför min lägenhet. På den tiden hann jag ta mig fram och tillbaka till Kristianstad och genomföra fystesterna.
Inte konstigt att det känns lite overkligt när jag nu ligger i soffan och taggar nattjobb.

 

Drygt 7100 sökande

 

Cirka 2500 kallas till fystesterna.

 

Ungefär 10% av de som kallas dyker inte upp. Lika stor andel misslyckas på testerna.

 

Av de återstående får cirka 900 en kallelse till pliktverket i antingen Stockholm, Göteborg eller Kristianstad. Utgångspunkten är meriter. Vi granskas och de med bäst betyg, arbetslivserfarenhet och eventuella akademiska poäng får fortsätta processen. I början av augusti kommer beskeden om vilka de vill se mer av.

 

Såååååå

 

Så.Underbart.Skönt!

Vilken grupp och vilken känsla! Alla var tokpeppade och jag både gav och fick ryggdunkar till höger och vänster. 

 

Löpningen: Sprang i grupp 3 av 4 där grupp 1 var långsammast och grupp 4 snabbast. Tog nytt personbästa och klockade in på 9.13 YES!

 

Harres test/hinderbanan: REV på testomgången! Så psykande! Men klarade det på första riktiga försöket. Tiden blev drygt 13 sek, maxtiden är 16 sekunder. 

 

Lyftprovet: Inga konstigheter :)

 

Simning: Ingen simning för oss, men instruktören tryckte på att det var viktigt att öva om vi är osäkra eftersom det är tester på själva utbildningen som är viktiga.

 

Nu ska jag duscha och tagga ner. Kl 13.30 börjar jag resan hemåt. 

 

Ja hörrni.

 

Nu ligger jag i en säng med vita lakan i Kristianstad.

 

Fun fact: Jag är ju norrlänning som ni vet. Ni vet även att Kristianstad ligger i skåne. I de södra delarna av Sverige, i exempelvis skåne, finns konstiga uttal. Som tex gurgel-schhh i krischaaanstaaa. Det ljudet är man inte bekant med som ung norrländska. Därför kommer det sig att jag var pinsamt gammal innan jag insåg att KristianSTAD och Krischaaanstaaa faktiskt inte var två olika platser, utan bara olika uttal för samma stad. Ännu värre att mitt logiska KristianSTAD var FEL! Suck.

 

Nästa gång ni hör något från mig är jag antingen still going strong och konkurrerar om en plats på utbildningen. Eller så börjar jag om på ruta ett i september. 

 

Wish me luck!

 

För kännedom: Då man gör fystesterna för PHS kan man bli kallad på plats att även utföra simprov. Alla sökande har gjort provet på hemmaplan med en simlärare som intygat att man kan utföra vissa moment, däribland dyka från kanten och plocka upp en docka från botten.

 

Detta känner jag alltså till och är något jag tänkt en del på de senaste dagarna. Så, idag tog mig i kragen och drog till Eyrabadet på förmiddagen. Det var jag och 5-10 pensionärer. Ganska lugnt med andra ord. 

 

Jag ställde mig på kanten och tänkte "Huuuuur ska det här gå!?" Jag har inga problem med vatten, jag badar, simmar och doppar mig utan problem. Men att dyka från kanten, det är inget jag behövt och alltså inget jag varit intresserad av att öva på. Sist jag dök från kanten var 2007 då jag var tvungen att ha på papper att jag klarar det inför polishögskolan. Tja, det var då. 

 

Nu stod jag där vid kanten igen och letade mod. Gled ner i vattnet med fötterna först och simmade lite. Inombords brottades jag med "Det är för mycket folk här nu, jag går hem och hoppas det löser sig på plats. Alla behöver ju inte utföra simprovet där. Jag kanske slipper." Samt "men lina förihelvitte! Nu är du här, du är i en bassäng!! Och det är typ 5 pers här! Gör det nu! Du KAN, du är bara feg och ovan!"

 

Så det blev en kompromiss. Frågade badvakten om hjälp. Hon, Josefin, var supersnäll och verkade tycka att det var roligt att hjälpa mig! Vi övade först med ring och sedan med docka! Att hon såg på gav mig pushen jag behövde att våga dyka i! 

 

TUSEN TACK JOSEFIN FÖR HJÄLPEN!

 

Nu är jag så redo jag kan bli! 

Det gick visst att öva på hinderbanan hemma, lite i alla fall. Förlåt grannar för ljuden (spring, spring, DUNS) och förlåt PP för att det visst blev lite märken på golvet från gummisulorna på skorna. Ska försöka ta bort det innan du kommer hem.

 

 

 

Idag fotograferades jag för att ha en bild att lämna in på polisrekryteringen. Ser ut som skräp på bilden men det är inte mitt fel. Tänk er att på två minuter sudda ut skuggor i bakgrunden i typ PAINT! Mhm, jag är rätt så... Pixlig i kanterna om man säger så. Det naturliga med hår som ligger snyggt ruffsigt runt huvudet, tjoff, suddat med paint. Samt extremglansig i ansiktet trots puder. Normalt bryr jag mig inte om sådant men vill gärna se okej ut på bilden som ska representera mig i rekryteringsprocessen. Okej är väl iofs rätt ord för den bilden. Bilden visar mig och så såg jag ut när bilden togs (minus pixliga konturer). Det blir nog bra det. Jag har svårt att tro att bilden påverkar mina möjligheter att komma in på utbildningen varken positivt eller negativt. Nu lämnar jag det. 

 

Alltså, imorgon eftermiddag glider jag iväg. Har kontrollerat att bokningen på vandrarhemmet ligger kvar. Väntar på mina bokade sms-biljetter för resan som kommer om några timmar, hoppas jag! Ligger i soffan och gör ingenting alls nu. Har inte än bestämt om jag ska bege mig ut och springa inför detta, att ta två km under 10 min, bara för att göra det. Men med handen på hjärtat är jag inte särskilt nervös för löpningen, utan för hinderbanan. Den går ju liksom inte att träna på särskilt enkelt. Tänk om jag är för stel eller gör illa mig eller vad som helst! 

 

Förra gången var jag så sjuuuuukt nervös över löpningen att det tog över allt annat. Nu är jag lugnare men orolig att jag är för lugn, så blir nervös över det och blir alltså... Nervös. Ja, som en konstig ond cirkel som inte egentligen borde skapats. Faktumet att jag vet att jag BORDE klara det utan större problem, men att tron på mig själv slås ner av TÄNK OM DET ÄNDÅ GÅR ÅT SKOGEN PGA NÅGON VARIABEL DU INTE TÄNKT PÅ...DET KAN HÄNDA! VAD SÄGER DU DÅ? VAVAVAVAVA!?!? Det är dagens lyxproblem. 

 

"Kanske är det ingen tillfällighet att Edward och hans vampyrvänner i de populära Twilight-filmerna kan göra milslånga hopp, flyga och läsa tankar. De är trots allt mördare. Mördare med övermänskliga krafter som väcker vår lust och beundran. Kanske är det ingen tillfällighet att vi på senare tid översvämmats av filmer, teveserier och böcker där urgamla vampyrer härjar i 2000-talsmiljö. Kanske är de bara symptom på tiden vi lever i - där mördare möter oss dagligen i medierna, och där många av dem blir kändisnamn och varumärken kring vilka det byggs upp regelrätta industrier som baseras på vår fascination för dem."

 

 

Reflektioner kring varför mördare får så många fans och anhängare pga sina brott. Att ta någon annan människas liv är oberoende av kultur i världen en ohygglig handling och ses som förkastligt! Trots detta fascineras alltså ett mycket stort antal människor för dessa individer. VARFÖR!? Intressant att författaren inleder boken med denna fråga, men sedan själv gör en oväntad personlig resa i sitt försök att förstå varför vanliga människor söker kontakt med dömda mördare.

1. Tuff jobbvecka. Fyra nattpass, en ledig dag (ägnas åt att ställa om dygnet) två dagpass över helgen. PLUS extrainsatt tid för mig inne på kontoret utöver detta. Måste fixa ett datorbaserat prov inom 14 dagar.

 

2. Stegtävlingen går i och med detta, sådär. Har inget jobb där jag rör särskilt mycket på mig. Tyvärr.

 

3. Vilket i sin tur leder till att jag pressar mig själv till att gå ut och springa när tid finns. Vilket blir i luckor där jag hellst vill pysa ner i soffan och lägga benen i högläge.

 

4. Lustigt det där, förra veckan jobbade jag knappt alls. Tid för återhämtning. Den här veckan blev det tvärt om.

 

5. Eurovision song contest. Blir nördigare med åren och ser fram mot varje deltävling. Förstår inte varför Danmarks bidrag är så hajpat. Jag gillar Hollands Anouk mycket mer! Tummen upp för Petra Mede och hennes brittiska accent. Stor applåd till Bounce Benke och Kleerup för den fantastiska mellanakten! Ikväll ska jag försöka se showen via webben eftersom det är fjärde jobbnatten för mig då.

 

6. Frukost

 

7. Uh, hur ska jag orka springa nu. Nyss vaknat och ska vara på jobbet kl 14. Men ut måste jag. För att tanka energi från solen om inte annat.

 

Efter 13,5 timmar på jobben känns det gött att få sjunka ner i soffan framför den svensk-danska kriminalserien Bron. Har ett friscomål i lilla magen och ska ta mig ett  välsmakande glas rött.

 

Är solokvist här hemma, den andra halvan är på västkusten med sin lillebror. Jag kommer imorgonbitti så fort jag bara kan, susa iväg till lillasyster för att spendera helgen med henne. 

 

Men nu som sagt, avsnitt 5 av Bron och ett litet glas rött innan jag får hela stora sängen för mig själv!

 

 

Imorgon ska vi rå om varandra och dra ut på äventyr på självaste Kristi himmelsfärds, jag och PP. En roadtrip står på agendan och jag hoppas på bra väder. Just nu står det som spön i backen. 

 

Igår var vädret fabulöst och jag fick äntligen tummen ur och oljade våra utemöbler. Syns det skillnad på den vårinoljade stolen och den fnasiga torra stolen, ännu ej insmord? ;)

 

 

Idag hände en oväntad sak när jag var på väg till oset för att springa lite. I villaområdet nästan precis utanför villan jag bodde i förut, stötte jag på en till synes busig och herrelös hund som var på rymmen.  Stängde av musiken som spelade i lurarna och försökte lokalisera ägaren. Efter en kort stund kom en man ut på gatan och lockade på hunden, jag befann mig mellan de två. Hunden sprang glatt fram till mig och satt sig :P Den ville INTE gå till husse! När mannen kom fram ser jag att det är vår svenske dansprofil Dermot Clemenger! Jag vet att han bor nära oss och att vi nästan bodde grannar förut, men har aldrig stött på honom sådär. Blev lite starstruck efteråt, har gosat med hans hund! Haha!

Gissa vad... 

 

Jag fick ett mail idag! 

 

 

Jag är uttagen till fystesterna! TJOHO! Ett hinder till avklarat! Ett steg närmre målet! Så sjukt roligt! 

 

Nu börjar jag bli nervös på riktigt, men glad-nervös, ni förstår vad jag menar ;) 

 

 

Blev kallad i Kristianstad, så dit beger jag mig vecka 21. Jag har redan bokat tågbiljetter samt en natt på vandrarhem. Har fått tid att göra testerna på förmiddagen så jag kommer resa dagen innan och bo hos "Kong Christian". Ja. kong. Ett fint vandrarhem precis mellan järnvägen och platsen för fystesterna. Perfekt. Undrar om fler aspirerande poliser kommer bo där. Jag hoppas det! 

När jag sökte och blev kallad till fystesterna 2007 (evigheter sedan) gjorde jag det i Falun. Då bodde jag på falu fängelse vandrarhem (Ja, det var creepy, men spännade) och vi var rätt många övernattande nervösa själar som skulle göra fystesterna. Det som slog mig var att på våren samma år så sökte jag en danslinje på en folkhögskola (kom inte in) och där var stämningen ISKALL. Ingen ville att någon annan skulle ta sig in eftersom alla ville ha en plats. Folk pratade knappt med varandra. Men där, på fystesterna för PHS, stämningen var helt annorlunda, folk var nyfikna på varandra, vi pratade och delade erfarenheter mm. Under själva testerna peppade folk varandra, när någon blev trött hejade de andra på och det var så upplyftande! Jag hoppas verkligen att det kommer vara samma stämning den här gången. Det är mycket trevligare och går bättre om man hjälper till att ta fram det bästa hos varandra. :) 

 

Kikade lite i arkivet och hittade detta inlägg om när jag blev kallad till PLIKTVERKET. Hehe, vilken känsla det var! Tyvärr tyckte de att jag var för ung, så kom inte in. Har ändå aldrig släppt siktet från målet sedan dess. Och nu börjar resan igen!

Ikväll blir det ett minifirande och imorgon blir det SPA med jobbet! Härligt!

 

Klockan är mitt i natten. Anledningen till att jag bestämde mig för att slänga upp ett inlägg nu är att jag såg en så bra dokumentär på jobbet inatt!  

 

Hm, ja, det låter skumt att man kan sitta och se dokumentärer på arbetstid men så kan det vara när man jobbar i kundtjänst. ;) Ringer ingen på en så får man roa sig bäst man kan på egen hand. Kollade runt på svtplay och fann

 

 

En dokumentär om fyra kvinnor, goda vänner i 35-års åldern. Temat förstår man nog av titeln. Vad är lycka? Hur kan den te sig? Vad krävs för att vara lycklig? osv... Tesen var att man alltid måste välja bort något eftersom att man kan inte ha allt (familj, kärlek, karriär, vänner, god ekonomi, hus, barn osv). Tre av kvinnorna har valt bort något, den fjärde som även var den som ställer frågorna har inte valt bort något... eller har hon? Jag rekommenderar er att se den snarast! Mycket klokt blev sagt!

 

L-som i lycka, finns på svt play. OCH. Det bjuds på norrländska.

 

Jag kanske kompletterar detta inlägg imorgon när huvudet är lite mer alert. Vi får se. Gonatt.

Hänger i detta nu på balkongen. Solen har precis gömt sig bakom hörnet på byggnaden. Nu är det färdigsolat för idag. I skuggan är det lite kyligt. Smuttade på mitt kaffe, trots silikonlock på min "I am not a paper cup"-porslinsmugg har det hunnit bli kallt. Tur att jag har en laddning kvar i bryggaren. Trängs här på vår vårstädade balkong med två laddningar tvätt som också helst hade velat sola sig. Precis som jag. Kanske är de fuktiga kläderna en bidragande orsak till kylan här i uterummet?  

 

Sträckte ut mina "långa" ben tidigare idag. genomförde coopertestet för första gången sedan 2004. Minns fortfarande yrseln, ångorna från duchen, kväljningar och blodsmak från den tiden. Jag var verkligen ingen löpare när jag gick på högstadiet (inte på gymnasiet heller). Varje år skulle vi springa coopertestet. Egentligen går det ut på att under 12 minuter springa så långt man kan (Rätta mig om jag har fel). Men på högstadiet fanns en uppmätt sträcka. Har förträngt hur lång den var, men den började utanför matsalen, fortsatte förbi fritids/älvbrinken, ut på någon skogsväg. Så sprang/gick jag i evigheters evigheter tills jag kom fram till en helt vanlig orange kon. Den rundades och så var det till att, på något magiskt sätt, ta sig tillbaka. Dock behövde vi inte springa hela vägen till matsalen, utan målet var närmre. Utanför killarnas omklädningsrum, i hörnet där man kan titta in i ett fönster in till slöjdsalen. Där stod typ hela klassen och väntade, mer eller mindre lätta och glada. Själv var jag alltid bland de 5 sämsta, frustande, flåsande och kände mig som världens mest värdelösa. Eloge till Lina 13-16 år ändå, att jag faktist alltid genomförde testet! Och att jag dessutom alltid gjorde mitt bästa! Jag hatade varje sekund men bet ihop och tog mig runt, ömsom lufsande, ömsom gående. Oklart vad mitt driv kom från. -Pliktkänsla? Det är en skoluppgift! -Envishet? Ett steg till, ett steg till! -Självuppfyllande? Om jag kommer runt så är jag awesome! -Grupptryck? Alla mina vänner springer, då ska banne mig jag också göra det! Hur det än var då så genomförde jag idag 12 minuters löpning så snabbt jag kände att jag skulle orka. tog mig enligt funbeats app 2,47 km. Ska dubbelkolla det senare men det låter rätt rimligt. 

 

Ner med min andra, och nu varma, kopp kaffe i magen, sedan blir det en till bensträckare, men en lugn sådan innan jag börjar jobba i eftermiddag. 

 

 

 

Ha en fin torsdag!