Lina

 

Ska försöka vara lite mer öppenhjärtig kring detta men det är riktigt svårt. Jag är inte den som är särskilt frispråkig över internet. Vill gärna hålla det privata privat. Samtidigt vet jag att jag själv gärna läser andra polissökandes/polisstuderandes/polisers tankar och resonemang kring sitt yrke, kring synen på människan och på det samhälle vi lever i. Dessutom är detta, dvs att öppet och ärligt berätta att jag söker PHS väldigt känsligt. En saga som kan sluta lyckligt men även resultera i rejektion efter rejektion. Om jag INTE blir antagen... OM jag inte blir antagen, NÄR jag kommer in på PHS. NÄR jag börjar jobba som polis. OM jag inte blir antagen, OM jag blir utbildad polis, NÄR jag slutar att söka, NÄR jag inte blir antagen... Snåriga tankar och en retorik jag alltid föröker använda till min egen fördel. Tror man så kan man. NÄR jag börjar jobba som polis.

Det var på gymnasiet det slog mig, en kväll när jag var på promenad till dansverket. Jag gick i mina bruna UFO-byxor och hade på mig något svart på överkroppen, kanske huvtröjan jag har på bilden här ovanför. Minnesbilden av det är som en out-of-body upplevelse. Jag ser mig själv gå där och plötsligt kommer tanken till mig, som från ingenstans. Jag kanske ska bli polis.

 

Jag kanske ska bli polis.

 

Följt av flera veckors trevande i mitt inre. Ska jag, kan jag, vill jag? Vad innebär det? Kan jag hjälpa andra? Har jag modet och kunskapen? Har jag det inom mig? Vill jag? Jag minns att jag bokade samtal med syokonsulenten. Jag frågade henne massa frågor om polisens vardag och vad de egentligen jobbar med. Till svar fick jag broschyrer. En liten tjej, 160 cm på höjden, lätt överviktig som går danslinje. Som älskar strålkastarljuset från scenen, att dansa till musik, som älskar att läsa. Som klarar skolan galant och till och med läser utökat program för att få lite extra kunskap i matte och engelska. Hon som fick en så fin komplimang av en vän och klasskamrat som hon än idag bär med sig; Du är klassens ankare. Någon att lita på när det stormar. Hon fick det till sig, som ett frö som virvlade in i henne den där vinkterkvällen, på väg för att dansa. Polis? Är det jag?