Lina

Mellan 2014-05-02 och 2017-09-15

Publicerad 2017-09-15 09:49:10 i I huvudet på Lina,

Det är extremt hög korrelation mellan intågandet av instagram i mitt liv, och dvalan som denna stackars blogg hamnat i. Det enkla, det snabba, intensiva kickar, stort flöde. Extrema mängder bilder, konton, människor, historier, skapande, erfarenheter, utbildande, tankeväckande. Ja, instagram konkurrerade ut bloggen så det stod härliga till.
 
Jag förstod det inte då, men visst är det så. Instagram bjuder på snabb bekräftelse, inblickar i vänners liv, en känsla av närhet till de man interagerar med, som ett telefonsamtal ungefär. Bloggen är mer som känslan att skriva ett brev. Det kräver att jag tar min tid och sitter ned. En stund av stillhet och reflektion. Det har bloggen varit för mig... Eller om jag ska vara helt ärlig, nu när jag sitter ner och reflekterar, bloggen blev i perioder förenat med en form av inre press. Av någon anledning kände jag att jag var tvungen att skriva ett inlägg för att jag inte uppdaterat på ett tag. Bloggen var inte -min- den var en manifestation av något jag trodde att jag behövde visa upp(?)
Jag hör ju hur det låter, och det är inte på något sätt unikt. Jag vet att massvis med människor tror att de behöver prestera så fort de delar med sig på internet. Även jag och min i stort sett icke-existerande plattform. 
 
Att sitta ned i lugn och ro och skriva ett brev har sin charm, men i kombination med att hjärnan blev hooked av instagrams snabba kickar och den där oförklarliga pressen att jag måste skriva -något intressant- (oklart för vem) så ville jag helt enkelt inte skriva mer. 
 
Så jag slutade. Eller rättare sagt tänkte jag på bloggen några gånger i veckan i säkert ett halvår innan jag kunde förlika mig med att jag inte bloggade längre. (I ärlighetens namn kanske jag fortfarande inte bloggar, vi får se hur länge det dröjer till nästa inlägg. Jag lovar inget.) 
 
Tiderna förändras och jag är snart tio (10!) år äldre än när jag skapade bloggen som nybliven Örebroare med framtiden i min hand.  
 
Jag är tacksam att jag skrev så öppet, ärligt och ungdomligt när jag började. Verkligen typiskt mig att slänga in emojisar (innan det ens hette emoji!) i var och varannan textrad 🙄
 
...
 
Kunde inte låta bli!
 
Haha, nä jag kanske är mig lik trots ett helt liv sedan första inlägget och ett halvt liv sedan senaste inlägget. Jag har dock hunnit med en hel del sedan jag skrev senast för drygt tre år sedan.
 

⭐️ Åkt till Budapest och sett F1 på Hungaroring!

⭐️ Fått flera bonus-barn i form av kompisar som ynglat av sig! 

⭐️ Hunnit fira fyra (4) bröllopsdagar!

⭐️ Tagit polisexamen!

⭐️ Genomfört aspiranten!

⭐️ Fått min PA placering på rätt ställe. Blev i och med det så glad att jag var tvungen att sätta mig ned på gräsmattan hemma hos mina föräldrar när jag fick beskedet!

⭐️ Jobbat i drygt 13 månader på min nya arbetsplats!  

⭐️ Igår genomförde jag mitt första sidouppdrag och höll i en mindre utbildning för de civila utredarna på min arbetsplats. Superkul! 

⭐️ Min man blev arbetslagsledare för sitt arbetslag någon gång kring perioden jag slutade blogga, han har fortsatt med det uppdraget och blev under terminstarten denna termin även biträdande rektor på sin skola! 

⭐️ Min man har tagit körkort (Körde som privatist med mig, superkul!)

⭐️ Vi har köpt både hus och gemensam bil... Alltså huset är sommarhuset i Fjällbacka så vi bor kvar i hyreslägenheten. Men bilen används till vardags! Hur kul som helst! Vi har även blivit med inomhusgarage. 

⭐️ Åkt till Prag med hela familjen + min man och min systers sambo. Vilken resa!

 

Jag har även hunnit

🕸 Bryta tån

🕸 Få nervsammanbrott pga studierna (obs, ej allvarligt)

🕸 Bo på en byggarbetsplats KONSTANT, no kidding! När vi trodde de byggt grannhusen fördigt och alla hade flyttat in, då river de upp en av Örebros största huvudleder som vi bor bredvid, de leder om trafiken så det blir sjuka köer. Är fortfarande inte klart... och ja, vi snackar byggkaos sedan 2014. 

🕸 Få aspirentplacering på fel ort, ca 36 mil hemifrån.

🕸 Vara särbo i 6 månader pga ovanstående.

🕸 Måla om halva huset i Fjällbacka, varav ena dagen blåste det så jag trodde jag skulle ramla av stegen.

 

Och mycket mycket mer. Gillar ändå min positiva, levnadsglada sida som kan komma på hur många positiva händelser som helst, men som får kämpa för att hitta de negativa. Gillar även att jag är den enda jag känner som älskar att använda ordet ´dock´ i skrift. Händer dock aldrig i tal 😉

 

Idag är det fredag och jag är ledig idag och hela helgen! Kan ägna ett annat inlägg till skiftarbetarens betraktelser, men just nu är det härligt att det är fredag förmiddag, jag ska snart dra till gymmet och jag är ledig fram till tisdag!

 

Ha en fin dag!

 

Kommentarer & tankar

Dela med dig av dina tankar!
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina

Jag är en helt vanlig person som drömt stort och siktat framåt. Flyttade hemifrån som 16-åring, drog en si sådär 100 mil hemifrån efter studenten och fann kärleken i både min nya stad och i han som blev min make. När något går mig emot finner jag på nya sätt att ta mig framåt, jag jobbar nu med mitt drömyrke och är precis där jag vill vara. Problemlösare, ihärdig, feminist, dansare och kärleksfull är några ord som kan beskriva mig. Livsmotto: "He hannel int om å rå ve, he hanne om å ta i tills he följ ve!"

Kategorier

Historisk tillbakablick

Prenumerera och dela